Hittade en dikt bland mina papper som många säkert har hört/läst.
”HYMN TILL FÄDERNA ”
Jag har forskat i släkten sommaren lång.
Jag har levat och dvalts bland de döda.
Jag har hört om en brusande, avlägsen sång
om barnsnöd, om släktfejd, om odlaremöda.
Ett släkte, som trampade samma jord,
som vi nu så lättsinnigt brukar
har tågat förbi mitt arbetsbord
med årder och spinnrock och konstvävda dukar.
Och tegar har brutits med möda och svett.
Och seniga armar med yxa och spett
har röjt för brödet det ”nöda”.
Nu sitter vi vid vårt dukade bord.
Och granen frodas på tegarnas jord,
ty granen är lönsam att föda!
Då levde man ej i överflöd.
Förtjänsten var ringa och vinningen snöd,
ty Arbetet var deras ära.
Och torparen slet på sin herres gård
utan en enda styvers ackord,
men klarade allt,
och barnen fick arbetet lära.
Jag har hört deras suckar i ve och kval.
Jag har sett dem le och skratta.
Ty de fröjdades också i ”Jämmerns dal”!
Hur de kunde, har vi svårt att fatta.
En brokig vävnad av oskuld och last
och medmänsklig kärleksgärning
har vävts samman, när Ödet gjort nyckfulla kast
med sin mångsidigt färgade tärning.
Så har jag suttit dag efter dag
och följt mina fäders levande jag,
ty skuggorna fylldes med kött och blod,
och jag kände, där mitt i striden vi stod,
en delaktighet i det flydda.
Och ur det förgångna en viskande sång
har trängt fram som ett eko från släktledens gång
om gåtor, som ej blivit tydda.
Ty gåtornas ”varför” står ännu kvar.
De har följt oss in i våra da ’r
och gör oss fortfarande brydda.
Jag har läst på tårdränkta, tummade ark
om hemlängtan svår — om kampvilja stark
långt bort i Amerikas länder.
Och dock — genom allt som en röd tråd har gått,
en Tro, att av Herran de allt hade fått.
Och de tog det med ödmjuka händer.
Av Krestina Svensson (1981)